Ska iväg för att hämta sonen på dagis. Gud jag önksar att han kunde få vara längre där. Jag älskar mina barn men när man har varit hemma med dom varje dag, 24 timmar om dygnet i 2 år så orkar jag faktiskt inte vara med dom ibland. Det possitiva är att han ändå somnar när han kommer hem, oavset om han vill eller inte, han ska alltid sova efter lunch. Så då får jag yttligare någon timmer eller två för mig själv och idag ska jag inte slösa den tiden framför datorn utan även jag ska lägga mig i sängen och vila.

Ibland får jag dåligt samvete, för att jag medvetet önskar att vara ifrån barnen. När jag ringer min man och berättar hur jobbig min dag varit och hur jag inte står ut en sekund till så säger han bara sorgset att han saknar barnen... Och det är det jag inte har; Saknaden. För om man inte saknar något så är det svårt att uppskatta det man har.
Jag vet att när lillan börjar på heltid så kommer jag nog bara sitta här ensam hemma hela dagen och längta tills dom kommer hem... jag hoppas det iallafall..