I'm bold, I'm beautiful... Ja eller jag brukade vara det.. Jag var alltid lite knubbig i skolan tills gymnasiet då jag var ung, snygg och smal. En utåt tjej på 58 kilo som älskade att klä mig vågat och älskade uppmärksamhet ifrån killar..Men efter jag klämt ut två barn på två år så känner jag inte igen min kropp längre.. det är inte jag, är det det? Ska jag verkligen se ut så här resten av livet?

Många gånger har jag fått höra att jag ska tänka possitivt på det. Jag har fått två underbara och friska barn i gengäld för min deformerade kropp. Jag borde vara glad, lycklig. Och det är jag. Men samtidigt, de som säger så behöver inte gå i mina skor. De behöver inte se min kropp varje dag i spegeln. Det är lätt att säga när man inte vet hur det känns.
Att vara 22 men se ut som en söndermanglad, fet 40 åring.

Såg Arkiv X filmen på bio, där de bytte huvud med en annan kropp. Oh den önskar jag att jag kunde göra. Jag begär inte någon perfekt porrskådis kropp, ingen nedbantad, hårdtränad kändiskropp. Jag vill bara ha tillbaka min gamla kropp. Visst jag var inte alltid nöjd med den innan heller, men jag tror aldrig att man är rktigt nöjd. Men nu saknar jag den.

Nåväl jag har bestämt mig, då det inte går att göra mycket åt min kropp naken så ska jag åtminstonde se bra ut med kläderna på och det betyder att 10 kilo av mina 30 kvarvarande graviditetskilon ska bort!